Hallå Pandor,

vad skönt det känns att få knappa lite på ett tangenbord igen. Jag måste dock anstränga mig för att skriva tyst. Vi bor nämligen i en Ryokan, ett hotell som är inrett på traditionellt japanskt vis och jag vill inte väcka någon. Tänk er bara, väggarna här är gjorda utav papper!

Just det, och gästen i rummet bredvid snarkade igår. Jag vaknade säkert fem gånger. Och idag måste vill till råga på allt vara i extra bra form. Vi vill nämligen bestiga Fujisan idag. Det är med sina 3776 meter det högsta berget i Japan.

Just en snygg “avslappnad semester”. Vi visste inte att Robbys familj är entusiastiska bergsbestigare! Robbynia och hennes japanska föräldrar har verkligen tagit oss till sina hjärtan. Och detta trots att Max klantade sig redan när vi skulle säga hej för första gången i hamnen: Han kramade Robbys japanska föräldrar så hårt att man trodde att Max inte träffat en annan Panda på 10 år. Och alla vet ju att man i Japan bara bugar när man hälsar och att kroppskontakt anses ohövligt.

Det vet jag också. Men jag var snurrig efter båtfärden. Jag var glad över något jag kunde klamra mig fast vit.   Så illa tog de det ju inte ändå. De bjöd ju ändå in oss till sin lägenhet i Tokyo. Det är ett stort tecken på respekt. Det vet nog att jag är en blivande superagent.

Men först måste vi komma levande från Fujisan. Det roliga är att vi inte ens sett berget i verkligheten ännu. Det är nämligen känt för att nästan alltid vara höljt i dimma.

Förhoppningsvis kommer vi att se vart vi sätter fötterna.

Håll höjd
Ella och Max

Konnichiwa Pandor

äntligen har jag lite tid över igen till att berätta en liten historia från resan. Robbys familj är så exalterade att gäster från Panfu att de har satt ihop ett sightseeingprogram åt mig och Ella. Jag behövde verkligen en andhämtningspaus!

Ella behövde tydligen inte det.
När Robbinya vid frukosten idag föreslog att gå till ett shoppingcenter spärrade Ella upp ögonen så brett av glädje att de blev stora som solar. Jag däremot slutade direkt att äta mina nudlar så fort jag hörde ordet “shopping” och stirrade irriterat ned i bordet för att undvika ögonkontakt och önskade inget hellre än att vara osynlig just då. Jag tror att de förstod min vink, för de drog iväg utan att ens fråga mig. Puuh!

Nu har jag åtminstone tid att berätta lite om vår bergsbestigning. Det hände något väldigt fint mellan mig och Ella. Så här var det:  Vi for med buss de första 2400 metrarna mot toppen. Sedan blev det riktigt jobbigt! Det fanns visserligen en gångväg, men det var så dimmigt hela tiden att vi inte ens kunde se handen framför ögonen, för att inte tala om bergstoppen. Bara ett kort ögonblick klarnade det. Jag stannade direkt och tog upp min kamera i förhoppning om att få ta en sällsynt bild av Fujisan utan dimma. Men dimman kom tillbaka för fort. Typiskt! Jag vände mig om igen för att följa gruppen, men framför, bakom och bredvid mig såg jag inget annat än vit dimma.  Ella, Robby och de andra var spårlöst försvunna! Mina ben darrade som pudding. Med darrande röst skrek jag så högt jag kunde „El-l-l-aaaaaaa“. Inget svar. Jag funderade på vad James Bond skulle ha gjort i en sådan situation när plötsligt en pandatass dök upp ur dimman och tog tag i min svettiga tass…

Åh, nu kommer Robby in i rummet. Han säger „Hallå Panfu! Jag saknar er“ I morgon berättare jag färdigt historien.

Håll höjd
Max
 

källa // thysan